snälla, släpp inte taget.

Med den blanka kalla vita ytan mot mina armar
För du fingrarna genom mitt hår, där du knyter dina fingrar, hårstråna delar sig och spretar åt nya håll.
Du lägger kraft bakom din hand, bak på mitt huvud.
Jag sluter mina ögon, känner hur näsan bryter ytan, kylan tar sig in under min hud. Min tillgång till luft tar slut med ditt beslut. Ytan når mina öron när jag öppnar ögonen och stirrar på den vita botten som lyser med sin kyla.
Snart älskling, snart färdas jag mot nya mål. Nya världar och känslor
Mina ögon följer dom små bubblorna som stiger förbi mitt huvud. Ditt grepp om mitt hår har inte förändrats, det bränner i botten på mitt hår. Känslan av att stråna lossnar ett efter ett. Kylan får min hud att strama åt. Mina läppar börjar tappa färg och jag öppnar min mun.
Färdig att tala, jag färdas snart mot nya världar, nya syner, nya platser älskling
Din kraft bakom din han ökar när jag instinktivt rycker till. Men allt det gör är att störa ytans stillhet.
Jag spelar min tunga runt luftbubblorna som nu börjat taktlöst att stiga ut från min mun.
Mina fingrar har ökat sitt grepp runt den vita porslinskanten, knogarna har börjat tappa färg, en blandning mellan rödslagen och mjölkbensvit hud.
Jag är på väg mot nya mål, snart älskling, snart.
Jag uppräcker att jag kan se min reflektion i botten mot det vita, förvånad inser jag att jag inte alls ser så filmisk ut som i mina fantasier, det finns inget magiskt i mitt ansikte, inget romantiskt i mina ögon.
Dom har börjat färgas mörka, något svart sprider sig över dom. Luften har slutat bubbla ur min mun och till min förvåning ser jag allt för svag ut. Mina instinktiva ryck har börjat ebba ut. Ytan börjar bli allt för stilla. Din kraft behövs snart inte älskling. För snart är jag på väg mot nya mål. Nya stunder, nya platser. Försöker sluta mina ögon, kylan har spridigt sig in bakom dom, desto mer jag försöker desto mer spärras dom upp.
Jag vill fly från min reflektion
Det finns inget vackert, det finns inget jag förväntade mig att se. Jag gör dom konstigaste uttrycken, när jag förvånat börjar tänka på hur friskt vattnet smakar.

jag kan inte sluta skrapa bort min yta

Det hade ett namn, djup där nere, gömt innanför
ej bland sten och vatten, men ett fuktigt ställe, dit fingrarna inte når
Men leenden, känslan av hud, stilla ögon.
jag är färdig bland, löv, drömmar och fantasier
med mörkblå hud, hatar jag i smyg hur jag gör mig till minnen

nyheter.

Hon är nästan borta nu och Jag har nya sätt att ta mig fram
Det är inte mitt ansikte, det är inte mina tankar som fått liv
Tiden har sitt sätt att göra det klart, det finns ingen jag känner igen, om ingen av er var verklig.
Om allt var en dröm
Skulle jag ge
Skulle jag ge